Den svåra fasavsändningen - vilken postpartumdepression gjorde för mig

Innehåll:

När jag öppnade mina ögon såg jag min fästman och mina svärföräldrar som stod vid ett hörn av rummet och diskuterade en måltid, och min nyfödda sov tyst i spjälsängen och jag befann mig nästan oroslös.

Jag försökte gå upp men kunde inte och då mina fästman märkte mig. De kom alla och lekte mot mig och kollade om jag kände mig bättre. Tja, med IV, kateter och kompressionsomslag som fästes på min kropp kände jag mig inte bra men jag lyckades le.

Sjukhuset sängen var fantastisk och det hjälpte mig att sitta rakt med bara en knapptryckning. När min kropp flyttade insåg jag en märklig tomhet i min buk och det kände som att alla organen inuti kolliderade med varandra. Även om det nu låter som en skräckfilm, så är det precis vad jag kände.

Sjuksköterskan kom för att kontrollera min temperatur och bad mig också att påpeka en av de fem leksakerna baserat på min smärta och obehag. Jag blev road för att se de fem leende som sträckte sig från den lyckligaste till den sorgligaste och pekade på den sorgliga. Hon gav några orala smärtstillande och visade mig en knapp som jag kan trycka när jag behövde henne.

Jag kände mig som sovande igen, men tanken på att flytta min mage skredde mig. Snart kom min lunch och jag var så glad att jag verkligen ville äta något. Överraskande var sjukhusmatningen bra men innan jag kunde avsluta min lunch vaknade min baby gråta. Förmodligen var det hans lunchtid också!

Jag var tvungen att ringa sjuksköterskan för att hjälpa mig med min bebis. Hon lärde mig fotbollspositionen för omvårdnad som inte påför något tryck i buken. Hon lade ett antal kuddar runt mig för att göra mig bekväm och snart sover min baby igen.

Hon hjälpte till att sänka sängen så att jag kunde sova och när jag försökte flytta min kropp så insåg jag att det skulle ta lång tid att återhämta sig helt.

Narkotiska smärtstillande medel fick mig att sova som död men det var svårt när jag var tvungen att vakna så många gånger för att sköta min baby. Jag tvingade mig varje gång att tänka på att nästa dag kan saker bli bättre men jag hade fel.

Nästa morgon togs min kateter bort och jag blev ombedd att gå till badrummet. Bara tanken på att komma ur sängen freaked mig ut. Jag grep sjuksköterskan tätt och tog små steg. Det var i badrummet jag insåg att jag blöder så kraftigt och synen gjorde mig upprörd.

Sakerna förvärrade när jag började känna mig oerhört smärre medan jag ammar min baby. Sjuksköterskan hjälpte mig med kallgel och kräm som var tillfälligt lugnande men jag blev livrädd varje gång jag förberedde mig för omvårdnad. Jag slutade dagen med att peka ut den sorgligaste smileyen.

Den enda källa till glädje var att titta på min bebis och hans lilla rörelser! Han skulle öppna sina stora blinkande ögon för att titta på mig. Titta på hans dimples när han logade var ren salighet!

Nästa dag kom med en annan chock när min doktor föreslog mig att börja gå. Det var det sista jag ville göra men doktorn insisterade på att det skulle hjälpa till i tarmrörelsen och normal matsmältning. Jag kunde knappt ta några steg och fann det väldigt svårt att gå utan stöd.

Senare på dagen blev jag ombedd att ta en dusch. Jag var orolig för att vatten rörde snittet och så var motvilligt över det. Men de hjälpte mig att ta en snabb dusch med tvål och vatten och överraskande skadade det inte mitt sår.

Jag kände mig mycket bättre senare den dagen och tillbringade resten av tiden och gick och sov och vände mig om att amma min baby. Sjuksköterskan gav en detaljerad demonstration till min fästman om hur man byter blöjor och hur man badar en bebis och han tycktes njuta av de nya lärorna! Det var en sådan glädje att se min lilla ta ett bad för första gången.

Nästa dag avlades jag ur sjukhuset. Jag var tvungen att be om en rullstol eftersom jag fortfarande inte kunde gå utan stöd. Jag placerade också kuddar runt mig för att sitta bekvämt i bilen. Resan hemma var inte lätt och varje stöt påminde mig om snittet.

Den goda delen om att återvända hem var omgiven av familjemedlemmar och den dåliga delen, ja det var många. Jag missade sjukhusbädden mest. Det fanns inga handskenor för att stödja mig att gå upp och snart blev det en mardröm. Det var svårt att ens vända sig till min sida och varje gång jag tillämpade tryck fruktade jag att stygnen kommer ut.

Du inser inte, men du blir mer aktiv när du lämnar sjukhuset. Hemma började jag ta samtal och meddelanden, gick runt för att äta måltider tillsammans, gick på toaletten, satt på soffan och alla dessa aktiviteter lämnade mig helt uttömd. Det lämnade mig blödande kraftigt igen. Jag hade också min tarmrörelse och det var inte kul. Nästa dag blev jag uppmanad att ta avföring mjukgörare tillsammans med smärtstillande medel.

Jag befann mig att amma min baby varje två timmar och var nästan vaken hela natten. Det förvärrade sakerna ytterligare och jag var tvungen att besöka en amningskonsult. Hon föreslog att man använde en pump så att mjölkleveransen inte slutar och det var mycket lättnad för mig.

Nästa vecka var tröttsamt och deprimerande. Nursing a baby är ingen picknick speciellt när allt du vill göra är att ta vila och återhämta sig snabbt. Min baby grät hela natten och höll också sin pappa och granny vaken.

Jag tyckte att det var mycket svårt att hantera och ibland grät när ingen tittade. Jag kände mig inte som att ta smärtstillande medel längre och ville springa bort från alla. Jag ville ha mitt normala liv tillbaka.

Min läkare förklarade Postpartum Depression mot mig och uppmuntrade mig att stanna stark. Jag blev lugn eftersom jag var medveten om att det är en tillfällig fas och allt kommer att bli bra snart. Det var precis som det visade sig vara.

Inom en månad var jag alla leenden! Inga fler läkemedel, ingen mer sjukskötsel blues, jag fick min fysiska styrka tillbaka och också mitt självförtroende. Det var då jag började njuta av mitt moderskap.

Den svåra fasen efter leverans skulle ha dödat mig om det inte fanns någon familjestöd. Nya mammor behöver massor av kärlek, omsorg och uppmuntran. Att hålla din nyfödda i dina armar kommer att ta tillbaka all lycka till ditt liv.

Om du också går igenom en liknande fas, stanna bara lugn, det kommer snart vara över och du kommer att hitta en starkare, lyckligare och en ny du!

Ansvarsfriskrivning: Synpunkterna, åsikterna och positionerna (inklusive innehåll i någon form) uttryckta i detta inlägg är de som författaren ensam har. Noggrannheten, fullständigheten och giltigheten av de uttalanden som gjorts i denna artikel garanteras inte. Vi tar inget ansvar för eventuella fel, utelämnanden eller representationer. Ansvaret för immateriella rättigheter till detta innehåll ligger hos författaren och ansvaret för intrång i immateriella rättigheter kvarstår hos honom / henne.