Jag pratar med mina söner om Stanford Rape-fallet, och hÀr Àr varför
Jag ser bra mÀn nÀr jag tittar pÄ mina fyra söner. Jag ser mÀn som Àr tankevÀckande och roliga och piska smarta. Jag ser mÀn som bÀr mina saker för mig, som uppmÀrksammar vÀrlden runt dem, vilka Àr engagerade och sjÀlvmedvetna. TvÄ av mina söner Àr odlade mÀn med vackra flickvÀnner, kvinnor (jag hoppas) de behandlar med respekt. SÄ jag borde kunna slappna av, eller hur? Jag har gjort mitt jobb som en mamma och en kvinna. Nej. Trots att jag Àlskar dem och jag tror att de Àr fantastiska mÀnniskor, pratar jag fortfarande med mina söner om Stanford-vÄldtÀktssaken. Jag pratade med dem av nÄgra anledningar: för att jag vill se till att de förstÄr medgivandet implicit, för att jag vill att de ska tÀnka pÄ ansvarsskyldighet och för att jag vill att de verkligen ska tÀnka pÄ vilken typ av mÀn de vill vara.
Saken av Brock Turner, en ung, privilegierad man som sexuellt övergrep en omedveten kvinna bakom en dumpster, jagar mig, bÄde som en kvinna och som en sönns söner. Hans handlingar ÄtgÀrdar mig sjÀlvklart, men hans fullstÀndiga vÀgran att ta nÄgon form av ansvar för sina handlingar stöter mig Ànnu mer. Vad hÀnder om han var min son? Jag har tÀnkt pÄ det mycket nyligen. Hur skulle jag reagera om det var min son? Skulle jag reagera som Brock Turners far, Dan Turner, och försöka ursÀkta min sons beteende? Skulle jag, som Dan Turner, blunda för min sons vÄldtÀkt och bara ta hand om min sons vÀlbefinnande? Skulle jag oroa mig över hans snacking vanor och argumentera, som Dan Turner gjorde i ett brev till domaren, att sex mÄnader i fÀngelse Àr "ett brant pris att betala för 20 minuter av handling ut ur sina 20 plusÄr av livet"?
Helvete. Nej.
Förse mig inte fel. Mina söner Àr de absoluta kÀrlekarna i mitt liv. Jag kÀnner inte till bÀttre mÀnniskor i stort sett nÄgonstans i vÀrlden. Jag skulle Àlska dem oavsett vad de gjorde, absolut. Men ursÀkta dem för sexuellt övergrepp mot nÄgon? Nej. Det finns absolut ingen ursÀkt att ha nÄgon form av sexuell kontakt med en kvinna utan hennes samtycke. Inte alkohol, inte en "party livsstil" - ingenting. Och det Àr mitt jobb som sonens son att köra den hÀr punkten hem varje chans jag fÄr. Inte för att jag tror att mina söner Àr skadliga mÀnniskor. Bara för att jag hellre skulle fÄ informationen hemma frÄn mig Àn att fÄ det nÄgon annanstans.
NÀr vi har diskuterat Stanford-vÄldtÀcket har vi talat om offeret, mestadels. Vi har pratat om hennes modiga, kraftfulla brev. Vi har pratat om vad de senaste 16 mÄnaderna av hennes liv mÄste ha sett ut, och vad det skulle ha tagit för henne att lÀka. Om hon nÄgonsin kommer att lÀka fullstÀndigt frÄn Turners "20 minuter".
Och medan vi pratade om Turner och hans far, om offret och domaren, pratade vi ocksÄ om tvÄ skenbara exempel pÄ de slags mÀn som jag hoppas att mina söner kommer att strÀva efter att vara.
TvÄ svenska elever som heter Carl-Fredrik Arndt och Peter Jonsson var mÀnnen som hÀnde pÄ Brock Turner "stötande" ovanpÄ en omedvetet kvinna pÄ universitetets Palo Alto-universitet. De stoppade attacken och gav jakt nÀr Turner försökte fly. Som offret sa i sitt uttalande:
Jag sover med tvÄ cyklar som jag ritade tejpade över min sÀng för att pÄminna mig om att det finns hjÀltar i den hÀr historien. Att vi ser ut för varandra. Att ha kÀnt alla dessa mÀnniskor, att ha kÀnt sitt skydd och kÀrlek, Àr nÄgot jag aldrig kommer att glömma.
För att inte alla privilegierade unga mÀn blir som Brock Turner. Moraliskt mod och integritet finns, och jag tycker om att mina söner kommer att ta den kraftfulla lektionen ifrÄn denna hemska tragedi.