Det är sant att du aldrig förstår livet tills det växer inuti dig

Innehåll:

Som en PCOD-patient led jag viktökning, hirsutism, humörsvängningar och det mest hjärtskärande missfallet. Ja, jag förlorade min första graviditet på grund av PCOD och därmed förlorade jag mitt hopp om att bli moder. Efter några års äktenskap när du inte blir en mamma börjar svärföräldrarna söka utan anledning, bestämde jag mig för att göra allt för att gå ner i vikt och mödrarnas resa började bara här. Jag gick med i yoga och följde strikta dieter och med ordentlig medicinering, tänkte jag, men i slutet av graviditeten började doktorn säga att jag var något som var onormal och min mageposition var besvärlig, frågade mig om jag hade fabrioid eller inte, då sa hon att jag har en tumör och jag blev väldigt ledsen. Jag gjorde övningar under hela resan men det hjälpte mig inte. Jag kommer fortfarande ihåg när klockan 3 på morgonen bröt mitt vatten hemma och med den där blodkroppen kom och jag skrek med smärta. När vi nått sjukhuset, sa de att jag har en historia med vattenläckage och de kan ta mig till C-sektionen men de försökte i första hand för normal leverans och de gav mig injektionsskott av smärta. Smärtan var oförklarlig så jag hade epidural men min LO hjärtslag gick lågt och ob gyno sa att mitt livmoder inte kan bära mer smärta, så de tog mig till operation och de gav mig lokalbedövning och jag kräknade i OT. När de började klippa sidan började jag känna mig skuren. Jag kände smärtan att skära, jag försökte ropa men kunde inte få energi att skrika högt och började kasta mina händer, då gav de mig fullbedövning och jag kommer inte ihåg vad som hände efter det. När jag vaknade flyttade de mig i ICU och frågade mig, "baby hogaya kya?", De log och sa "fru baby boy hua h". Jag tackade min gud men när jag kom in i mitt rum från ICU, fick jag veta att han hade onormalt huvud på grund av ett enormt tryck, huvudet hade svullit illa och han fick en infektion från mig. Jag grät eftersom min baby var i NICU och jag skyllde på mig själv för allt men långsamt min baby och jag återhämtade sig. Min man visade mig hans bilder och grät och såg min bunt av glädje som kom in i hans liv från mig. Efter 2 dagar överlämnade de min baby till mig. När jag såg min baby första gången var han så fin och mjuk. Jag var så rädd för att röra på honom. När jag matade honom för första gången och han rörde mig med sina små små händer glömde jag all min smärta. Han är ett väldigt friskt barn. Jag önskar att han får all lycka i livet och tackar gud för att han gör mig till sin mamma.