Att skildra var inte det bÀsta att hÀnda mig, men det var rÀtt
Förra Äret, klockan 27, lÀmnade jag min man i sju Är. Fadern till vÄra tvÄ barn. Vi hade varit tillsammans sedan jag var 19. Jag trodde att vi skulle bli gamla tillsammans. Jag trodde pÄ kÀrlek, sÀrskilt kÀrleken vi hade för varandra, och jag trodde pÄ oss. Jag förstod inte att medan kÀrlek Àr vacker Àr det inte alltid tillrÀckligt att upprÀtthÄlla ett Àktenskap; det Àr inte tillrÀckligt att limma dig ihop nÀr nÄgot förödande hÀnder. Och för oss kom förödelsen i skikt; det var aldrig bara en sak.
NÀr vi trÀffade visste jag att jag Àlskade honom genast. Jag trodde att han var den mest lysande mÀnniskan nÄgonsin, och jag hade aldrig kÀnt nÄgon som han. Han förtrollade mig, och jag ville illa vara nÀra honom, för att kÀnna honom. VÄrt första datum var lÀtt och naturligt, och vi tillbringade varje dag tillsammans efterÄt. Vi skulle prata om vÄr framtid, planera det hem vi skulle bygga tillsammans, de mÄl vi skulle uppnÄ, den familj vi skulle skapa. Allt var perfekt.
Förutom det var det inte.
Ett Är innan vi trÀffades blev jag vÄldtagna för första gÄngen. DÀrefter angrep pojkar som jag visste pÄ college sexuellt om och om igen. NÀr jag trÀffade Leif, sa jag till honom och trodde att han inte ville stanna hos nÄgon som "skadad" sÄ illa som jag var. IstÀllet berÀttade han för mig: "Du spelar roll och har vÀrde." Det skulle vara första och sista gÄngen vi pratade om det. Det kom sÀllan upp och jag skÀmdes fortfarande.
I sovrummet skulle vissa sexuella positioner och handlingar utlösa mig att rusa i rÀdsla, och jag hade mardrömmar om att bli attackerade och vÄldtagna. Jag berÀttade inte för Leif. Till slut bleknade mardrömmarna, och jag hade inte lÀngre spökat sex med honom. Jag trodde att jag pÄ nÄgot sÀtt hade övervunnit det trauma jag hade upplevt, att det inte lÀngre plÄgade mig. Fyra Är senare kom det brusande tillbaka.
I sÀngen en dag berÀttade jag för Leif: "Om du skulle sova med nÄgon annan skulle jag inte bry mig. Jag vet inte varför, men det skulle jag inte, "och jag menade det. Jag bryr mig inte om han sov med nÄgon annan för att jag plötsligt hade en önskan att göra detsamma. NÀsta helg började jag ha en affÀr, och jag sa till mig att det var för att jag försökte fylla ett tomrum; ett hÄl i mig och i vÄrt förhÄllande. VÄr affÀr varade i flera mÄnader, och hela tiden vÀntade Leif tÄlmodigt pÄ mig. Jag ville inte vara i detta andra förhÄllande trots att jag brydde sig om honom, men fusk, som jag senare skulle lÀra mig, var min vÀg att svara pÄ min vÄldtÀkt; mitt sÀtt att kÀnna mig kontroll över vad som hÀnt med mig. Jag föll i en ond cykel: Jag hatade mig sjÀlv och jag sÄg Leif lida, men ÀndÄ kunde jag inte sluta.
Vi spenderade fyra Ă„r pĂ„ att försöka rĂ€dda vĂ„rt Ă€ktenskap. Vi försökte slĂ„ss pĂ„ det bĂ€sta sĂ€ttet vi visste hur. Vi gjorde parters terapi, jag gick till terapi ensam, vi tog turer tillsammans, och vi försökte ett öppet / polyamoröst förhĂ„llande. Leif var mer Ă€n villig att fortsĂ€tta försöka, men jag insĂ„g att jag inte ville ha det hĂ€r, eller han, lĂ€ngre. Inte för att han inte var bra; nej, han var allt som var bra. Men under vĂ€gen hade jag förĂ€ndrats - och det hade han ocksĂ„. Han bröt pĂ„ sĂ€tt som jag inte visste var möjligt, men han klungade fast vid oss ââoch till mig. Min smĂ€rta hade orsakat oss bĂ„da att förĂ€ndras. Han Ă€lskade mig, men det kom nu med villkor, och dĂ€r var en gĂ„ng dĂ€r det var förtroende, fanns ingenting. Jag blev djĂ€rvare och mer sjĂ€lvsĂ€ker, jag gav mig sjĂ€lv tillĂ„telse att bara
vara.
SÄ nÀr han bad mig att ge det ett försök, kunde jag inte. Jag kunde inte slÄ upp i hans ansikte och visste att det var rÀdsla, arg och ledsen. Jag kunde inte dela en sÀng med honom lÀngre och kÀnde till alla sÀtt jag skulle skada honom, hur jag "sovit för mycket". Jag kunde inte komma in i ett annat argument, en dÀr han automatiskt skulle "vinna" för att han kunde ta upp mitt förflutna, och jag kunde inte riskera att bryta sitt hjÀrta lÀngre Àn jag redan hade.
Vi kom överens om skilsmĂ€ssa. Han ville inte, men han respekterade mitt val. I mĂ„nader har vi hĂ„llit det hĂ€r beslutet mellan oss tvĂ„, som bor i samma hus och delar samma sĂ€ng, vĂ„r rutin Ă€ndras aldrig. Vi hade tvĂ„ barn tillsammans, och vi ville se till att vi hade pratat igenom varje detalj innan vi bröt nyheten till dem. Först trodde vi att vi alla hade tĂ€nkt ut, men vi insĂ„g att vi inte var beredda. Att hĂ„lla ett schema har varit svĂ„rt, att slĂ€ppa barnen till varandra har varit svĂ„rt, försök att fortsĂ€tta livet medan det ropade vĂ„rt Ă€ktenskap har varit svĂ„rt. Ănnu, bland de grova delarna har vĂ„r familj hĂ„llit sig i takt, och pĂ„ ett sĂ€tt Ă€r vi lyckligare med varandra; lyckligare för varandra.
Nyligen gick vi till en show tillsammans. Det Àr normalt för oss, Àven om vi har varit ifrÄn varandra för ett tag. En sÄng kom pÄ, en som vi skulle spela för varandra nÀr vi först blev kÀr, och den minut det började höll vi varandra. Jag tror inte att jag nÄgonsin har grÀt hÄrdare Àn jag gjorde just nu. Musiken hade aldrig kÀnt sig vackrare eller mer tragisk. Det markerade slutet; vÄrt kapitel hade stÀngt. Jag kÀnde det, han kÀnde det och för en stund undrade jag hur vi kom hit, om vi fortfarande kunde fixa det som hade brutit. Djupt ner visste jag att det var dags att bara slÀppa och fortsÀtta.