Det här är varför jag inte kommer att göra mina barn sitter på julaftonet

Innehåll:

Jag ser det varje år, och varje år skär jag. Bilder av gråtande, skrämmande barn gjorda för att sitta på julens knä på begäran av föräldrar, morföräldrar och vårdgivare. Barn når sina föräldrar men hålls på plats av en främling. Jag biter på min tunga, för jag är inte på väg att kritisera en annan förälder offentligt (och jag skulle aldrig). Jag vet bara att jag aldrig kommer att tvinga mina barn att sitta på julens knä. Istället sätter jag mig i sina skor. Min partner och jag har alltid praktiserat bifogade föräldraskap. Vid sitt mest grundläggande betyder det att vi vill att våra barn ska lita på oss och att vi alltid är där för dem. Enligt vår åsikt överlämnar de till en vuxen de inte litar på och är rädda för att förråda det förtroende de har satt i oss för att alltid hålla dem säkra, och det rör inte ens de viktiga lärdomarna vi lär våra barn om samtycke.

Min partner och jag har gått långt för att undervisa vår son och vår dotter att de inte behöver göra något de inte är bekanta med, särskilt när det gäller fysiska interaktioner med andra människor. Jag har minnen av att vara kittlad av välmenande släktingar och hatar det, men säger inte "stopp" eftersom jag inte ville skada någons känslor. Nu försäkrar jag mig om någon spelar eller grovhuggerar med mina barn, de checkar in först och frågar om mitt barn har kul och om det är okej att fortsätta. Mycket gånger säger mina barn att de ska sluta. De är övertygade nog att säga nej. Och jag kommer inte att överge den här regeln bara för att det är jul och vi har väntat i raden i en timme och jag är cranky eller för att jag tycker att den är söt. Jag kommer aldrig att tvinga mina barn att sitta på julens knä, men det är min prerogativ. För föräldrar som gör det, skulle jag aldrig skamma eller förolämpa dem eller få dem att känna sig mindre än för sina val. Föräldraskap handlar om val, och inte frågar mina barn att sitta på julens knä är min.

Om mina barn vill besöka Santa, är det dock en helt annan sak. Förra året blev vi alla spiffade upp och gick till köpcentret och väntade i linje. Min son, som var 4, var så glada att träffa honom. Han kramade gärna Santa och pratade med honom. Det fanns inget tryck från oss för att ge oss en bra bild. Jag ville bara ge honom möjlighet att träffa Santa. Hans förtroende för mig är mer meningsfullt än någon bild, och det minnet kommer att stanna hos mig långt längre än någon frusen i en ram.

Så mycket som möjligt låter jag mina barn fatta sina egna beslut om vad de vill göra. Jag försöker stödja dem samtidigt som de tillåter dem så mycket oberoende som de vill och som det är säkert. (Jag menar, om han frågade mig om han kunde använda en machete, skulle jag säga nej. Men om han inte vill göra något som är frivilligt, behöver han inte.) Det är fortfarande en del av undervisningens samtycke och öva parenting. Han har autonomi, men han har också mitt stöd.

Min dotter, som var 1 och en halv vid tiden, ville inte ha någon del av sittande med Santa. Och det var bra. Visst, vi var de enda i rad som väntade och fick då inte fotot med alla barnen. Min pappa var med mig och han tog lyckligtvis henne till en annan plats medan jag fick se min son frossa i hans samspel med Santa. När min son var klar gick vi till en annan plats i köpcentret som var inredd och tog bilder tillsammans med min dotter där. Vi hade alla en riktigt trevlig tid, och vi fick ett par riktigt fina bilder.

Som jag sa är föräldraskap handlar om val. De som jag gjorde den dagen och de som vi har gjort varje jul sedan tjänar att visa våra barn att vi respekterar dem, litar på dem, och vi har sina bästa i åtanke. Det ska inte försvagas eller för öga eller för att skamma någon förälder som kan tänka och känna sig annorlunda. Det är inte vad vi handlar om. Det är inte vad jag handlar om. Som en mamma och en kvinna vill jag att min son och min dotter ska veta att det är säkert att säga nej, om det är en sitta på julens knä eller min egen.