Varför min partner och jag är stolta feminister

Innehåll:

Jag var inte feminist när min man och jag träffades. Eller åtminstone trodde jag inte att jag var, för jag var 16 och allvarligt missvisad om den faktiska definitionen av feminism. Jag trodde att jag tyckte om att ha på sig klänningar och bakpannor och ville ha en traditionell familj som jag var anti-feminist (Zooey Deschanel, var var du under mina tonåren?). Min framtida make-to-be skulle troligtvis inte kallade sig en feminist heller. Han var för upptagen med att tänka på vad det än är tonårspojkar tänker på att vara oroade över könsskillnadens invecklingar. Vid någon tidpunkt längs linjen växte vi båda upp. Jag hittade ganska tidigt i mitt vuxna liv att jag verkligen var en feminist.

Självklart trodde jag på jämställdhet. Självklart trodde jag att kvinnor skulle få samma sats för exakt samma jobb som en man. Självklart bör kvinnor ha samma val som män, samma möjligheter, samma andel av respekt.

Mina missuppfattningar var rotade i den här tanken att feminismen var reserverad för extremister. När jag växte upp, uttrycket feminism likställde, i mitt sinne, att hata män och hata några antydningar om traditionella könsnormer. Det var allt brännande och missförstådd ilska och sköt kvinnor till högdrivna karriärer om de ville ha det livet eller inte. Jag förstod inte att feminism stödde min livsstil, att jag kunde leva ut i 1950-talets hemmafrusdröm och fortfarande kalla mig en feminist om det var min prerogativ.

Jag älskar mitt liv, och jag är nöjd med valet jag har gjort för att stanna hemma hos mina barn medan de är unga. Det låter mig känna sig uppfylld i slutet av dagen. Men du behöver inte gå för långt ut på en extremitet för att säga att kanske inte varje kvinna drömmer om att stanna hemma med spädbarn. Kanske kanske några kvinnor inte ens drömmer om spädbarn alls (gasp!). Och det är bra. Jag vill att varje man och kvinna ska leva ett liv som gör att de känner sig uppfyllda i slutet av dagen, oavsett vilka val som gör eller inte ingår. Och som förälder vill jag verkligen sträva efter den typen av frihet för mina barn.

Lyckligtvis är min man med och förstår vad feminism är och vad det inte är.

Det handlar inte om att hata män. Det handlar inte om att sätta kvinnornas behov eller behov över män. Det handlar om att nivån på spelplanen, för att den mänskliga erfarenheten inte passar kakskäret mögel vårt samhälle en gång dikterade det skulle. Som individer förtjänar kvinnor och män chansen att leva ut våra unika drömmar.

Min man och jag båda stolt hävdar ordet feminist, för oss själva och för våra barns skull. Vi vill att de ska växa upp i en värld där de behandlas lika och rättvist. Vi vill att de ska utforska alla sina lustar utan rädsla för att de inte passar in i några föråldrade könsnormer. Vi vill att de ska veta att de kan sätta sin syn på någon karriär och vi hjälper dem att lyckas så gott vi kan. Om min dotter vill vara en ingenjör, kan hon ha det bra. Om hon vill stanna hemma och höja barn kan hon också göra det. Om en son vill vara en brandman och den andra vill bli dansare, kommer de att ha lika stora delar av vår kärlek och respekt.

Som föräldrar har vi ett stort inflytande över hur våra barn ser sig själva, världen och deras potential. Vi vill införa feministiska värden i våra barn så att de vet att deras potential är gränslös och deras värde är inte förutbestämt vid födseln. Vi vill att de ska respektera andra och själva på ett sätt som det patriarkala samhället inte gör. Vi vill höja feminister, så vi måste vara feminister först.